anorexia debatt

En text som jag skrev för inte så länge sedan på min blogg. Detta är inte på något sätt till för att trigga någon, så ni som vet med er att ni väldigt lätt blir triggade behöver isåfall inte läsa. För detta är enbart för att visa hur en dag med denna sjukdomen kan se ut, och hur det har sett ut för mig. Och glöm aldrig av att ni alla är fina precis som ni är. Att sträva efter en jätte låg vikt är ingenting att sträva efter. Vi alla förtjänar bättre än denna hemska sjukdomen. Glöm aldrig av det. <3
 
Hur en dag såg ut för mig när jag var som mest inne i sjukdomen:

När jag vaknade på morgonen så startade jag alltid dagen med att ställa mig på vågen. Därefter gjorde jag mig iordning och bytte om till träningskläder och drog sedan ut och sprang. Jag hade även en app som jag hade laddat ner som räknade hur många steg jag tog samt hur många kalorier jag förbrände. När jag kom in så tränade jag även inomhus inne i mitt rum för att därefter ställa mig på vågen igen, och det där med att väga mig själv var något som jag gjorde flera gånger om dagen precis varje dag och jag var även ute och tränade precis varje dag. Jag köpte blandannat en träningsmatta som jag hade när jag tränade inne i mitt rum och jag hoppade även över många måltider, vissa dagar åt jag ingenting överhuvudtaget. Jag lurade ofta blandannat med att jag skulle äta middag på boendebasen även fast jag inte gjorde det. Istället så var jag ute och tränade många av gångerna. Så dagarna för mig från då när jag vaknade tills jag gick och la mig på kvällarna bestod nästintill bara av att förbränna så många kalorier som möjligt. Förutom appen som räknade steg och som räknade hur många kalorier jag förbrände så laddade jag även ner en app där jag kunde ha koll på hur många kalorier jag fick i mig.

Jag stoppade även fingrarna i halsen för att spy, samt att jag överdosera med laxermedel varje dag innan jag tillslut blev inlagd. Så jag fick stup i kvarten springa på toa på grund utav laxermedlet och även för att jag fick jätte ont i magen av det. Men inte ens det stoppade mig från att ta det och bara det visar vilken hemsk sjukdom anorexi är. Mina tarmar blev även kaos efter att jag hade överdoserat så mycket med laxermedel, dem gick inte igång helt av sig själv på nästan två veckor. Bara lite. Så tillslut fick sköterskorna på psyk hjälpa mig genom att ge mig en grej som dem helst undviker eftersom att dem vill att det ska kunna komma igång av sig själv. Men eftersom att mina tarmar inte kom igång helt av sig själv så fick dem ge mig en grej. Att laxera ger verkligen konsekvenser och jag vill inte ens tänka på hur många tabletter som jag stoppade i mig på en och samma gång precis varje dag.

Jag fattade inte först hur farligt och dödligt allt det som jag höll på med faktiskt kan vara eftersom att jag inte kunde tänka friska tankar överhuvudtaget, för jag var i svält och då kan man inte tänka klokt. Så jag förstod inte att man kan dö av den sjukdomen, när jag var som mest sjuk så trodde jag att det bara gällde alla andra förutom mig själv. Så jag förstod egentligen inte helt hur farligt det kan vara förrän mitt hjärta började slå lite svagare första dagen på psyk. För även fast att det inte slog så mycket svagare så blev jag ändå rädd och började då förstå att det där är en varningsklocka som ringer. Jag började förstå att om jag fortsätter såhär så kommer det tillslut att sluta riktigt illa, då kan jag tillslut dö. Så mina dagar när jag var som mest fast i anorexin vad inte något som var roligt överhuvudtaget. Det var bara så fruktansvärt påfrestande och det var jätte jobbigt att känna ett så starkt behov av att gå ner så mycket som möjligt i vikt, samt att det även var jobbigt att ha träning som ett tvång.

Mina dagar gick ut på att ha kontroll hela tiden, och lyckades jag gå ner i vikt så blev jag hela tiden jätte glad, för då var det ett bevis för mig själv att jag kan gå ner massa i vikt – och när jag såg att jag lyckades så blev jag bara ännu mer peppad och motiverad till att gå ner ännu mer. När man är så fast i anorexin som jag då var så är det jätte svårt att ta sig ur det. Det blir som ett slags beroende när man ser att man lyckas. Man har ofta ett mål hur mycket man ska gå ner i vikt, men hur mycket man än går ner så blir man ändå aldrig nöjd. Det blir istället som ett beroende, för när man märker att man lyckas gå ner i vikt så börjar man tänka väldigt lätt att då kan jag gå ner ännu mer. Så man hamnar i en väldigt ond cirkel, och det som från hela första början börjar som en oskyldig diet när man tänker ”jag ska bara gå ner till den där siffran så är jag sen nöjd” blir tillslut bara värre och värre, så tillslut är man helt fast vilket resulterar till att det blir jätte svårt att ta sig ur det. Det här med maten blir också som en ond cirkel, det blir väldigt lätt att man tävlar med sig själv. Har man exempelvis ena dagen ätit jätte lite så bestämmer man sig sen för att nästa dag äta ännu mindre, och när man sedan klarar av att stå emot maten helt så får man för sig att man även ska klara det dem andra dagarna också. Så det blir tillslut att man tävlar med sig själv och allt det här bevisar verkligen vilken hemsk sjukdom anorexi är, och det är hemskt vad ätstörningar kan få en till att göra mot sig själv.

Det är hemskt att anorexin kan få en till att straffa sig själv såpass mycket och det är hemskt att den sjukdomen får en till att skada sin kropp genom att äta så lite som möjligt eller inte äta alls. Fruktansvärt är det. Vi ska inte behöva skada och straffa oss själva, för vi förtjänar så mycket bättre än ett sånt helvete. <3

Hur jag vill att en framtida drömdag ska se ut:

En framtida drömdag är en dag då jag startar morgonen med en jätte god frukost tillsammans med en kopp te vid sidan om. Jag ska även kunna sitta där och äta frukosten i lugn och ro utan några hjärnspöken som kommer och stör. Hade varit väldigt mysigt att sitta och äta det i lugn och ro framför en bra film. Efter det så tar jag mig en lång och skön dusch. När jag är färdig med det drar jag antingen iväg till mitt framtida jobb beroende på vad det är för dag eller går iväg och tar en fika på stan tillsammans med en kompis. När jag sedan kommer hem så tar jag det bara lugnt genom att ta hand om mig själv med blandannat ansiktsmask för att sedan på kvällen bjuda hem kompisar på en mysig taco-kväll med massa tjejsnack och spel. En framtida drömdag skulle även vara en dag när jag är i dansstudion och dansar, och dans är ju även något som jag nu får börja med igen vilket jag verkligen sett fram emot. Så till er alla andra som också har anorexi eller andra sorts ätstörningar: även fast jag inte är helt frisk ännu och även fast jag har en lång väg att vandra innan jag är i mål så kan jag lova er alla att det går att finna ljuset igen hur mörkt det än är. Det går även fast det inte känns så när man är som mest fast i sjukdomen, det kan jag lova er. Så ge aldrig upp. <3

Sedan vill jag även skriva till en liten text som egentligen inte står med i mitt inlägg på bloggen, och det är att jag vill säga att jag är så glad över att jag nu för tiden nästan alltid har ett leende på läpparna igen. Från att vara totalt på botten och jätte deprimerad till att tillslut kunna le igen är verkligen en härlig känsla, och att jag nu känner mer glädje än tidigare beror på att jag började äta igen. Har man ätstörning så är det maten som blir ens medicin. Så det finns verkligen inga fördelar med att svälta sig själv även fast det kan kännas så. Men hur mycket det än kan kännas som det så finns det inga fördelar med det – därför väljer jag livet! <3
 
Sofia Strömdahl bloggar på mittlivsomsofia.se där hon blandannat skriver om psykisk ohälsa, övergrepp och anorexi.

Det går att finna ljuset igen

Håller du med debattören?

Tack för din röst!

Kommentarer

Kommentarer