Ett öppet brev till er lärare

Det här är ett öppet brev till er lärare som jag hade i grundskolan, till er lärare som inte brydde er ett skit när jag berättade för er om mobbningen. Till er som enbart sa ”dem bara retas lite” och till er som stod o flinade åt mig när jag berätta att jag hade varit hos rektorn angående mobbningen. Förstår ni hur fel ni verkligen hade? Ni hade verkligen så fruktansvärt fel ska ni veta.

För dem ”retades” inte bara, dem MOBBADE mig. Dem kallade mig för en massa elaka ord precis exakt varje dag, jag blev till och med slagen och en av dem spottade även på mig, samt att jag även blev hotad på internet där en av dem skrev att hen ska möblera om mitt ansikte nästa gång hen skulle få syn på mig, vilket ni valde att blunda för, och det är fruktansvärt. För det är ni lärare som har ansvar för att era elever ska trivas, ni har ett ansvar att ta tag i mobbning när det pågår i skolan. Men ni valde istället att blunda för det, ni valde att blunda för det totalt trots att jag kom till er för att berätta.

Eftersom att ni inte hjälpte mig så fick ni mig till att tro att det var mig som det var fel på, för när vuxna människor bara skiter i det, vad tror ni att man som barn ska tro då? Då är det klart att man som barn tror att det är en själv som det är fel på. För som barn litar man ju på dem vuxna, som barn tror man ju att vuxna alltid har rätt. Men det är helt fel, för vuxna har faktiskt inte hela tiden rätt och bara för att man är barn så innebär inte det att man hela tiden har fel. Barn kan faktiskt också ha rätt, och jag har insett det att ni hade så fruktansvärt fel. Hade ni bara hjälpt mig så kanske mobbningen inte hade pågått såpass länge, men eftersom att ni inte hjälpte mig så pågick detta under nästan hela min skolgång i grundskolan från och med ungefär tredje klass, även lite på gymnasiet.

Men på gymnasiet brydde sig iallafall lärarna, där tog dem iallafall tag i det, för där accepterade dem inte någon form av mobbning överhuvudtaget. Men hade ni lärare i grundskolan bara hjälpt mig från hela första början när jag kom till er för att berätta och tagit mig på allvar så kanske mobbningen inte hade behövt pågå så länge som det faktiskt pågick. Det är ett under att jag ens orkade med att gå till skolan, för egentligen så ville jag innerst inne stanna hemma och det var vid ett par tillfällen under grundskolan som jag var ”sjuk” på grund utav att jag inte orkade gå dit eftersom att jag visste att jag skulle bli mobbad om jag kom dit. Men dem flesta av gångerna så tog jag mig faktiskt till skolan ändå och det är verkligen ett under att jag ens klarade av det, för innerst inne så var jag rädd. Jag var verkligen livrädd eftersom att jag visste att dem som mobba mig skulle gå på mig. Dem såg mig som någon slags jäkla dörrmatta som dem trodde sig ha rätten till att stampa på, dem trodde att dem hade rätten till att trycka ner mig om och om igen under flera årstid. Så med detta brevet så vill jag bara tacka er så hemskt mycket, tack så hemskt mycket för att ni sket totalt i det. Tack så hemskt mycket för att ni fick mig till att känna att det var mig det var fel på och tack så hemskt mycket för att ni inte ville hjälpa mig.

Ni ska bara veta vad ont det gjorde psykiskt för mig, för jag trodde verkligen som barn att man kunde lita på vuxna, men den tilliten sabbade ni totalt. Varje eviga dag satt jag hemma i mitt rum o funderade på varför jag ens lever, jag visste inte ens om det var värt att fortsätta livet eller om det vore bättre om jag dog istället. Men idag är jag så jäkla glad över att jag lever, jag är så jäkla glad över att jag aldrig gav upp och jag är så jäkla tacksam över dem lärarna som jag hade under gymnasiet. För så mycket som dem lärarna i gymnasiet stöttat mig genom både alla mina svimningsattacker när dem bland annat fått ringa efter ambulans åt mig och så mycket som dem hjälpte mig att ta tag i mobbningen, så mycket har ni lärare i grundskolan aldrig någonsin hjälpt mig. Ni fick mig istället till att känna att det var mig det var fel på och det är fruktansvärt. Det ska inte ens få gå till så, för ALLA elever ska kunna få känna sig trygga i skolan. Samma sak gäller även på arbetsplatser, för även på arbetsplatser ska ALLA kunna få känna sig trygga.

Absolut INGEN ska behöva utsättas för mobbning. Mobbning ska inte ens få förekomma. Men jag är så mycket starkare idag, så ni som mobbade mig må ha brutit ner mig totalt under tiden som mobbningen pågick, men jag blev iallafall starkare tillslut av all skit som jag fick utstå och som ni ser så är jag sååå mycket gladare nu för tiden, och den glädjen kan ingen ta ifrån mig något mer. Jag blev tillslut vinnaren och det är det som räknas – och jag tänker aldrig någonsin mer ta skit, det är en sak som är säker!

Mitt namn är Sofia Strömdahl. Jag bloggar på mittlivsomsofia.se där jag blandannat skriver om psykisk ohälsa, anorexi, mobbning och övergrepp.  I slutet på det här året så kommer man även kunna höra mig prata i en podcast om anorexi, ett skolprojekt som två gymnasietjejer har. På fritiden går jag även en dansstil som kallas för streetdance samt att jag även jobbar på ett hunddagis. Mina mål här i livet är även att komma väldigt långt med mitt skrivande. Jag skulle även vilja ge ut en bok samt föreläsa runt om både psykisk ohälsa, anorexi, mobbning och övergrepp någon gång i framtiden, och även fast vägen till dem målen är lång så hoppas jag att jag någon gång når dit. I min blogg så kommer ni hur som helst kunna få följa med mig på min resa tillbaks till livet, jag delar med mig av väldigt mycket där jag även försöker peppa och inspirera andra till att våga tro på livet. Vi klarar så mycket mer än vad vi själva tror och till er andra som också blivit utsatta för mobbning, kom ihåg att ni duger precis som ni är. Låt aldrig någon få er till att tro något annat. För ni är grymma och helt fantastiska. <3

Ett öppet brev till er lärare

Håller du med debattören?

Tack för din röst!

Kommentarer

Kommentarer