debatt

Jag förvånas över hur majoriteten av grabbarna i vårt samhälle automatiskt förändras genom åren som innebär att man aktivt med åren tar allt mer avstånd från hur man förhåller sig till sin pappa. Pappas lilla pojke tenderar till att tyna bort allt mer och en machokille träder istället fram. Som många gånger innebär att man inte kramar eller pussar sin pappa på samma sätt som man tidigare gjorde. Att göra det skulle innebära att man visade känslor, att man ansågs vara svag och inte en riktigt man. Något som en man bör undvika för att bibehålla sin position och inte riskera att bli klassad som en loser hos tjejerna.

Personligen börjar jag bli otroligt trött på att varje dag behöva skymta grabbar som försöker passa in i machokulturen, genom att ta på sig en roll inför sina vänner. En roll som allt för många gånger skriker lögnare och där man ser hur pass ansträngade det är för personen att konstant hålla denna falska fasad uppe.

Jag skulle aldrig orka med detta och det är just därför som jag aktivt valt att stå utanför denna kultur och istället forma en människa som både jag, men också andra runt omkring mig får ut positiv energi av utan en massa tillgjorda personligheter.
Något som jag tror grundar sig i uppfostran som jag fick från mina föräldrar som barn och där min far framförallt satt sin prägel när det kommer till att man fortfarande kan vara en man, trots att man ibland visar sig svag, gråter eller har en närkontakt med en annan av samma kön.

För min relation med pappa har alltid sätt ut så och det har aldrig varit några konstigheter när det kommer till bitar som att pussa varandra godnatt om kvällarna eller hålla om varandra när den ena av oss innehar en jobbig period. För det är trots allt så att det är ett sätt för oss människor att visa kärlek till en annan och att man uppskattar att man har varandra, ett kön som inte vara ett hinder för att inte kunna fungera på detta sätt.

Jag minns framförallt pappas nattningar och att jag alltid tyckte dem var mysigast, jag hoppades alltid på att det skulle vara pappa som skulle komma in och säga godnatt, ge en puss innan han släckte lampan samtidigt som han blåste mot lampan.

Ja, min pappa pussade alltid mig och mina yngre systrar godnatt om kvällarna, dessutom hade han inga problem med att ge mig en spontan kram om dagarna och det var aldrig tal om att ifrågasätta detta. Det föll honom och mig naturligt, att ha denna relationen mot varandra.

Så fungerar det även idag, trots att jag nu är en vuxen och betydligt äldre man. Närheten finns fortfarande kvar på samma sätt som om jag vore barn och jag ser absolut ingen anledning till att ändra på detta heller. Han är min far, jag är hans son och vi är bara människor.

Jag vet att många runt omkring oss ibland chockeras över den tighta relation som jag och min far fortfarande har till varandra, då många antar att man som kille när man växer upp ska bli en ”riktig” man och ta plats inom de riktlinjer som finns kring hur en man ska vara och bete sig. Vilket jag har förståelse för, eftersom killar idag rättar sig till machokulturen. Men jag har aktivt under senare år valt att ta avstånd från den kulturen och istället valt att lägga fokuseringen på vem jag som människa vill vara. En människa som jag själv skulle må bäst psykisk att vara, som också skulle innebära att människorna runt omkring mig skulle få lära känna mitt riktiga jag.

Majoriteten av killarna som idag finns runt omkring oss skulle definitivt må bättre av att följa min taktik, för jag garanterar att 70 procent av dessa killar egentligen är väldigt kärleksfulla av sig och att dem har en enorm mjuk sida inom sig, som dom döljer genom att leka macho om dagarna, där dem stundvis gråter i sin ensamhet när ingen ser dem. Där dem egentligen önskade att deras far närvarande och fanns där med massa kärlek, närhet och support, för att visa att sin kärlek för sin son och att dem inte är ensamma i sorgen som dem för stunden känner.

Så min fråga är nu, vem vill du vara?
Den som alla tycker du borde vara eller den som du och andra skulle må bäst av att du var

Jag som skribent heter Carl-Robin Larsson. En 25 årig man bosatt i Stockholm som till vardags driver bloggen Konsten att vara människa.  För er som fann denna texten intressant besök gärna min blogg för mer texter.

Han är min far, jag hans son och vi är bara människor.

Håller du med debattören?

Tack för din röst!

Kommentarer

Kommentarer