debatt självmord

Från utsidan visste ingen. Aldrig var det någon som frågade eller sa något om det. Kanske var det inte så konstigt, med tanke på att jag hela tiden försökte dölja dessa tankar. När läkaren ställde frågan under möten, förnekade jag snabbt att tankarna existera i mitt huvud.

Att mina anhöriga inte anade eller frågade mig, hade garanterat med att göra att jag var mycket mer gladare än tidigare. I mitt tycke så var livet vid detta tillfälle helt underbart och det fanns inte direkt något som kunde påverka mitt ”nya” positiva jag. Beslutet var taget.

Både plats och dag var klar, det enda som nu återstod var att avsluta allt som jag ansåg var nödvändigt. Det var som om en tung sten lättat inombords, som om jag äntligen kunde börja andas och leva igen. En känsla som lyst väldigt länge med sin frånvaro.

Här kan du läsa mer om denna händelse >>KLICK<<

Tänk om någon hade haft förmågan att se igenom mig och lyckas se alla de varningssignaler som jag utstrålade. Kanske hade det då inte behövt gå så långt som det tyvärr gick, kanske hade jag fått hjälp med att vakna upp ur mitt maniska beteende och kanske hade jag inte orsakat den skadan som jag faktiskt gjorde på mina nära och kära. Det är det ingen som vet.

Men jag klandrar absolut ingen, varken min fästman eller min familj. Det har jag ingen befogenhet till att göra. Om det är någon som ska klandras så är jag enbart mig själv. Det är inte alltid lätt att se varningssignaler om att något inte står rätt till, framförallt inte dessa signaler. Man försöker hela tiden hålla det dolt och inom sig själv, allt för att inte bli påkommen. Åtminstone gjorde jag försök till detta, för jag ville inte bli upptäckt. Jag hade bestämt mig och ingen skulle få komma och sabotera det.

Lyckligtvis misslyckades mitt försök och idag är jag extremt tacksam för detta och att min fästman hjälpte mig att hitta tillbaka. För efter mitt försök, satte landstinget igång ordentligt med att hjälpa mig.

När jag tänker tillbaka på denna tid idag, så är det en del blandade känslor som uppkommer. Men jag är otroligt tacksam för att jag fick spendera gårdagen och att jag fortfarande får spendera morgondagar.
Jag har också försökt sortera mina tankar och lista ur hur jag egentligen resonerade när dessa tankar rullade i skallen.

Många av er som inte varit där tycker säkert att man är en stor egoist som inte har någon empati för sin omgivning. Det tycke även jag, innan jag var själv hamnade med denna sköra tråd så jag klandrar verkligen ingen utav er om ni bär på dessa åsikter. Men Egoistiskt eller inte, det sker ändå i vår värld.

Det jag kan säga till er med dessa åsikter är dock att, när man mår så extremt psykisk dåligt och dagligen försöker genomlida vardagen utan framgång, så kommer man ibland till en punkt där omgivning och familj upphör att existera. Där man har en utväg för att man själv, men också andra ska få slippa lidandet och allt ältande.

Man tänker inte alls på de konsekvenser som man lämnar efter sig, för man anser att dessa inte berör än själv. Eftersom man själv då äntligen har fått frid och inte längre existerar.

Men som jag tidigare nämnde. Det svårt att helt förstå om man själv inte varit vid bergskanten och balanserat. Däremot tycker jag att man som medmänniska bör försöka se över sina åsikter och fördomar kring människor som begår självmord.

För det är verkligen inte en utväg som varken är rolig eller lätt att planera och utföra. Det krävs extremt mycket energi och mod och är många gånger inte den första utvägen en människa väljer. Utan snarare en utav de sista när man inte orkar kämpar längre.

Men egoistiskt eller inte, så kvarstår problemet och sorgen. Människor väljer att avsluta sina liv och av många olika orsaker. Tyvärr pratas det alldeles för lite om just självmord och det tycker jag vi ska försöka ändra på nu. Därför delar jag med mig av denna kortfattade historia från mina egna erfarenheter.

Jag som skribent heter Carl-Robin Larsson. En 25 årig man bosatt i Stockholm som till vardags driver bloggen Konsten att vara människa.  För er som fann denna texten intressant besök gärna min blogg för mer texter.

EGOISTISKT ELLER INTE, DET SKER ÄNDÅ I VÅR VÄRLD!

Håller du med debattören?

Tack för din röst!

Kommentarer

Kommentarer